1 vecka och 2 dagar har gått...
Känns verkligen overkligt, första dagarna va det värsta jag vart med om mitt liv, nu känns det som om man lever i en dimma nu, att man förnekar för att man inte vill att det ska vara sant. Sen har man Andrea, Bentley, fk, 300 möten och en begravning att planera, känns som att man är så fullt upptagen så man inte hinner känna efter vad man känner. Men allting kommer i kapp när allting är tyst och lugnt.. Våran underbara son är borta, vi sitter och planerar, kollar gravstenar åt vår egen son! Hur sjukt är inte det? Det är inte meningen att någon förälder ska behöva vara med om det här!
Du kom och överlevde mot alla odds, du fanns med oss i två månader och nu är du borta.. Egentligen skulle du inte ens kommit än, du skulle kommit den 14/2, alla hjärtans dag, vårat lilla hjärta! Du var så efterlängtad! Vi hade ju börjat om på nytt och allting gick så bra..
Nu är allting svart, det enda man kan tänka på är att ta hand om våra två små andra raringar.. Men det börjar bli allt svårare, iaf att försöka förklara vart du tog vägen? Andrea frågar efter dig gubben, Att bebisen ska komma hem, att hennes Colin ska vakna igen..
Att kolla henne i ögonen och säga att hennes älskade lillebror inte kommer tillbaka, han är uppe i himlen, men att han alltid kommer finnas med oss, i våra hjärtan och våra tankar!
Du blir aldrig bortglömd gubben, mamma och pappa vet att du kom, vi fanns med dig varje dag i 2 månader, den tiden kan ingen ta i från oss!

Vet inte hur man ska klara av en sån här grej, och allting kommer nog bli verkligare när begravningen är, sen får vi aldrig mer se dig, då finns det bara minnen kvar..
Du kommer alltid att vara våran son, vi kommer alltidalltialltid att ha tre barn!
Hoppas du har det bra i himlen Colin!<3
Vår kärlek för dig kommer aldrig att dö..
/Emelie, Mamma till Andrea, Bentley och lilla ängla Colin<3