ett steg framåt , två steg bakåt..

Har en period i livet där de känns som jag inte kommer någonvart, allting känns som man tar ett steg fram och två tillbaka.. Lite bittert tänkande kanske.. I morgon kommer Björn och hämtar barnen och ska ha dom i en hel vecka, känns väl inte allt för bra.. Aldrig vart i från dom så länge sen känner jag att jag tappat respekten totalt för den mannen. Han har sjunkit lägre än någon annan jag känner! Jag har inte heller vart den snällaste, men har aldrig vart elak emot barnen pga att jag är arg på honom, skulle aldrig falla mig in.. och anledningen till att han är arg är för att jag träffat någon annan, som jag inte ens är tillsammans med, utan bara umgås. och han får det till att jag enbart gör det för att jävlas mot honom, hur svårt är de att förstå, DET HANDLAR INTE OM DIG ? Det är den sista människan i världen som det handlar om.. Sen att när han ska ha barnen kommer han ha sin mamma och syster som barnvakt till 90%, Så när dom inte är hos mig blir dom uppfostrade av en människa som jag anser inte har rätt syn på livet och på hur man uppfostrar barn. Hon är jätte bra med barnen så, men jag vill inte att hon ska uppfostra dom för de.. Känns jäkligt irriterande. Nej usch, så mycket tankar, kommer gråta som en galning i morgon när dom åker.. dom är ju min familj, min vardag, min trygghet! Det enda som känns rätt just nu är att vara med dom. Märker ju själv att jag är kaos inuti, skällde ut dagis personalen vilket jag aldrig skulle ha modet till att göra annars, även om jag ansåg då och nu att dom har fel. Jag är konflikt rädd och vill helst ha lugn och ro, men nu har de vart så mycket dramatik så jag känner inte ens igen mig längre. Och tilliten för folk är verkligen på noll, kan verkligen inte lita på någon till 100% , de är ett problem som iofs ligger hos mig, men ändå ger folk mig anledning att tvivla. den kombinationen är inte direkt kung.. Och jag saknar våran lilla pojke, nå så oerhört! Att ens hjärtat orkade slå den dagen hans slutade.. att man kan fortsätta andas, gå och ens bara vara. Varje jäkla andetag utan han gör ont. Folk tror att man går vidare, men de gör man aldrig, man fastnar på något vis i den här fällan, för hur det än är så fattas det en del av mig, en del av vår familj. Sen att bli kallas stark, Det är nog det värsta jag vet! Vad då stark ? jag förlorade ett barn och jag måste fortsätta vidare för han har nu 3 syskon! Det är inte att vara stark, man måste försöka vara de. men det är inget jag valt att bli, eller valt att vara! och hela tiden sitter rädslan i att förlora någon av dom andra tre, Nea satte i halsen i dag, och jag kände samma panik som när jag hittade colin död. Den första tanken var ; nu är det kört. Att leva dag ut och dag in och tro att ngt barn på något sätt ska försvinna är inte kul, det tar jäkligt mycket på krafterna. Det är det enda jag orkar bry mig om just nu. satt och kollade igenom gamla kort för någon vecka sedan, hittade videon där Björn och Robin bar in kistan i kyrkan, de va den sista bilturen med vår ängel.. Att lägga in sitt barn i en vit kista i skuffen känns inte riktigt rätt.. Jag ångrar nu att jag inte gjorde mer för vår kille.. Vi kände ju att de va något fel och vela bli inskrivna igen, men allt dom såg , såg normalt ut.. Om vi stod på oss lite mer, hade det vart annorlunda ? Hade han funnits då? vet ju att jag inte dödade honom, men skuldkänslorna får man leva med. Det tär på en dag ut och dag in.. att sitta med sin son i famnen efter han dödförklarats och känna hur han blir kallare, han blir blekare och blå om läpparna.. Och alla stick märken efter medicin vid återupplivningen. Ser de där rummet hela tiden.. Alla läkare som kämpar med vår Colin, sköterskorna som hade hand om honom hade tårarna rinnande för kinderna. Och den där jäkla läkaren som stod och räknade minuterna, helt iskallt. Prästen som skulle komma och kramas, hon sa att vi borde vara med, föräldrars närvaro kan göra mycket. Det första läkaren sa var : Det här ser inte så ljust ut... Jag vet ju att dom gjorde allt dom kunde.. Men det känns så jäkla lite.. Det var vår son.. det är vår son.. Jag förstår inte fortfarande hur man orkar.. Hur fan kan man fortsätta leva? Det var ju andrea som hittade honom först.. " mamma , bebis är kall.. " Och jag lyfter upp hans livlösa kropp.. Skriker på björns syster att hon ska ringa 112, medans jag gör hlr, Gjorde helt fel först, det blev kaos i huvudet. Ambulansen var där på 10 min, men ändå kändes det som en hel evighet, när dom kom så släppte jag bara allt och domtog honom och sprang.. Sen lugna Andrea, jag fattade redan då att det var kört, men sånt här händer ju inte, och det skulle aldrig hända mig.. inte oss, inte vår familj.. Jag är verkligen glad för dom 2 månader vi fick, men det känns så fattigt, varför skulle han orka kämpa dom 2 månaderna när de var som mest kritiskt? Han var så jäkla stark! Varför han? Har insett på jobbet osv att när dom frågar om hur många barn man har så blir jag tveksam, Men varför är jag de? Han är ju min.. Det är bara drygt , för jag låtsas som att han finns, säger åldern han skulle vart i.. För jag klarar inte av att säga att han är död.. Nej jag har 4 barn, bara det att jag får bara se 2 växa upp.. för att byta samtalsämne helt, Var hundvakt i helgen till Essie´s dotter, sjukt underbar hund! Verkligen en mini kopia av ess! Och inser att en till chihuahua blir de tids nog.. kanske en av Essie´s nästa kull.. Vore toppen! Nej, lägga sig kanske.. Känns som tankarna inte kommer så mycket längre än så här... :) / Emelie

älskade lilla vän, vad mamma saknar dig.. dina syskon med.. Varje dag finns du med i våra tankar !