tankar

Jag och mina funderingar.. Alla hjärtans dag är äntligen förbi, en dag jag aldrig firat, inte brytt mig om, men som ändå sedan 3 år är fylld av ångest.. jag är nuförtiden en väldigt kvällstrött människa, men just i natt kan jag inte sova, jag vill egentligen inte lägga mig, Jag funderar på barnen, eller livet i största allmänhet.. ingenting är just nu som jag önskat, Barnen är de enda som känns rätt. utan dom skulle jag nog inte veta vad jag vill eller vem jag är.. Jag trodde jag hade hittat rätt i livet nu , men ändå känns det mer fel än någonsin.. När vi förlorade Colin raserades verkligen min värld, jag blir aldrig samma människa som förut, jag är rädd nu, för det mesta.. kollar barnens andning 100 gånger per natt, måste känna på deras mage så den verkligen rör sig. när min bror är hemma i från norga kollar jag även han. alla jag sover med måste jag kolla så verkligen andas.. Jag hade min kompis son som sov över här för ett tag sen, även han kollade jag, dock va ju inte han van... så han vaknade istället. kul grej, då märkte jag verkligen att jag är skadad på det viset.. Nej , livet är inte rättvist helt enkelt. Inser bara att livet är kort. ''''älskar man folk så säger man det, man visar det för ALLA, kan man inte det är det inte äkta kärlek. livet är kort, uppskatta det ni har! Ni kan förlora det när som helst.