Jäkla rikspucko

För när skriver jag här? När jag är arg eller jäkligt irriterad.. Så trött på människor som är så dumma i huvudet så dom inte ens är värd ens uppmärksamhet för fem öre, men sen kan man inte låta bli att störa sig iaf.. My mistake, jag vet.. Men vissa saker kan jag inte bara rycka på axlarna åt.. Har 4 barn med Björn, som rent ut sagt kan vara ett jävla asshole, på alla jävla sätt och vis, både mot mig och mot barnen, däremot har han ju charmen så han kan charma arslet av vem som helst( de inkluderar även mig, trots att jag verkligen kan avsky han mer än något annat..) Jag personligen tror att de är ganska manipulativt beteende, men oavsett så lyckas han alltid att förlåt. Tillbaka till biten då han va ett asshole, de kan nog även han hålla med om ( hoppas jag ) Men iaf, de finns människor i min närhet, som pratar så jävla mycket skit människan, och som aldrig ser de jag faktiskt kan se, sen bra sidan, men fort dom träffar han ska de smöras och vara jätte pluppigt. Sen har jag märkt nu senaste veckan att även om man inte är lika som Björn, och gör samma som han exakt, så är många väldigt lik han i sättet, umgås väldigt lite med sina barn , föredrar kanske en kväll med kompisarna före barnen trots att man knappt sett sitt barn den senaste tiden osv.. Men de är väl alltid jävligt lätt att klaga på andra hela tiden. Man kan inte leka super förälder ett par timmar om dagen/ varannan dag, eller ens varannan veck. Har man barn är man med sina barn om de tame fan inte är omöjligt. Alla behöver vila upp sig, fine! Men man kan inte påstå sig vara förälder om man aldrig får ta del på dom ' jobbiga ' bitarna.. Klart som fan livet är underbart då.. Kom igen den dagen ni inte fått gått på toaletten själv på flera veckor utan en unge i knät, när ni gått i samma kläder i veckor för ni hinner helt enkelt inte tvätta, när ni luktar bajs och bebis kräkor och inte ens märker de själva :'D Och vill ni bli rena så är de verkligen 1 minuters duschar efter barnen somnat och helst innan ni tvärslocknat själva;) Osv osv.. Och de här är ändå enkla ' vardags saker' vänta tills allt de andra kommer.. Säger inte att de bara är hemskt att ha barn, men de är ingen solskenshistoria jämt heller.. Och tar man inte del av dom ' jobbiga ' bitarna förtjänar seriöst inte ngn dom underbara stunderna som man bara kan få av sitt egna barn. Sen lika, vi mammor som ammar osv.. Nu är jag extremt nojjig iaf för mina små, vill helst inte släppa dom med blicken, och då är jag bra mkt bättre nu med mini än med nea.. Då kan jag nog ha klassificeras som psykfall, att hon inte tagit skada ... 😂 Men iaf, den här pressen att åka runt och hälsa på och de ska donas och köpas och alla släktingar måste ju få träffa bebis blablablabla.. Skulle jag bestämma själv så första tiden, ibland månader skulle jag ligga hemma flasha boobisarna för bebis och helst ingen annan, se ut som skit, inte må dåligt över att man knappt får på sig nå kläder för att allting gör ont och klämmer osv.. Jag vill inte visa upp mig och bebis som någon jäkla pokal! Mitt huvudsyfte är att ta hand om mina barn och mig själv, dom som inte fanns där och stötta osv under graviditeten kan gått och väl vänta bra länge till innan vi visar upp vår skatt! Sen är de faktiskt farligt att träffa för mkt olika/nya människor.. Bebisen har inte immunförsvar för de.. Så de visar bara att jag är en mamma som bryr mig om min dotter hälsa.. För ja, den är viktigare än något annat ! Sen lika där, folk som känner mig vet att jag är ensamstående, Björn har inte barnen och Tomas har inte lillen, och de är olika anledningar till de, men har fått 2 kommentarer om ifall jag inte tycker att de är jobbigt att vara helt själv, och nej, de tycker jag inte ! Jag gör vad jag vill, när jag vill hur jag vill och med vem jag vill.. Jag vaknar varje morgon, får se 4 av mina mirakel, jag lägger mig, de sista jag ser är det som betyder mest för mig.. Skulle inte byta de mot något i världen.. Klockan är över tolv och de kanske är dags att gräva ner stridsyxan.. De riktigt positiva är väl att jag bokat tatuerings tid:) En tatuering många kommer störa sig på men en sak jag aldrig kan ångra :) Nej nu vakna mini! Nattinatti !

Allmänt sårad och trött på allt, ingen är som jag trodde och vissa är inte som jag trodde dom va.. Dags att inse att livet inte är någon saga och det finns ingen drömprins. När man blir lämnad kvar och inser hur dum man är som trott på alla vackra ord, som antagligen vart skitsnack från dag 1! Vill man ha ett tidsfördriv, skaffa en hobby! Ge fan i att beblanda dig andras känslor och familjer.. För trött för att orka kämpa på också, när det antagligen är dödsdömt iaf. Förstår bara inte att en annan människa tror sig ha rätten att såra någon på det värsta tänkbara sätt! Att man säger saker som dom vet att sårar mest... Innan man gör det har man nog tappat känslor totalt, för att vara så grymt elak och sen tro att man är så jävla mycket bättre än alla andra! Det är lätt att blunda för verkligheten och gömma sig så fort det blir 'problem' man inte tänkt sig när man levt skyddad i en Svenssonbubbla. Sen stå och låtsas vara ledsen för att allt är som det är , och om du velat tillräckligt mycket hade du kunnat gjort något! Aja, rycka upp upp sig och se framåt ännu en gång, har ju det bästa man kan ha iaf :) mina älskade älskade ungar ❤️ ! Nej, bittert inlägg ännu en gång , men det behövs när man känner att livet är piss. Verkligen märkt nu vilka som är viktiga i mitt liv och värda att behålla! Bara att komma igen :)

tankar

Jag och mina funderingar.. Alla hjärtans dag är äntligen förbi, en dag jag aldrig firat, inte brytt mig om, men som ändå sedan 3 år är fylld av ångest.. jag är nuförtiden en väldigt kvällstrött människa, men just i natt kan jag inte sova, jag vill egentligen inte lägga mig, Jag funderar på barnen, eller livet i största allmänhet.. ingenting är just nu som jag önskat, Barnen är de enda som känns rätt. utan dom skulle jag nog inte veta vad jag vill eller vem jag är.. Jag trodde jag hade hittat rätt i livet nu , men ändå känns det mer fel än någonsin.. När vi förlorade Colin raserades verkligen min värld, jag blir aldrig samma människa som förut, jag är rädd nu, för det mesta.. kollar barnens andning 100 gånger per natt, måste känna på deras mage så den verkligen rör sig. när min bror är hemma i från norga kollar jag även han. alla jag sover med måste jag kolla så verkligen andas.. Jag hade min kompis son som sov över här för ett tag sen, även han kollade jag, dock va ju inte han van... så han vaknade istället. kul grej, då märkte jag verkligen att jag är skadad på det viset.. Nej , livet är inte rättvist helt enkelt. Inser bara att livet är kort. ''''älskar man folk så säger man det, man visar det för ALLA, kan man inte det är det inte äkta kärlek. livet är kort, uppskatta det ni har! Ni kan förlora det när som helst.

Mycket tankar och en jävla mycket irritation..

Så jävla mycket tankar om det mesta nu.. Kul att min 4 åriga son kommer hem i från sin pappa och farmor i går och berättade att dom sa till honom att han inte ska ha nagellack, För sånt har inte pojkar. Seriöst, HAN ÄR 4 ÅR ? Han har två systrar som älskar allt som har med "tjej" grejer att göra, är det så konstigt att han vill vara lika dom ? Sen få höra av Björn att jag kommer göra honom till bög ? Som att det spelar så stor roll, skulle Bentley vilja ha klänning eller liknande skulle han få det med! Tror mer Björns bögfobi kommer spela in än att vår lilla pojke får klä sig i vad han vill eller ha rosa nagellack. Oftast orkar jag inte ens bli arg på Björn längre, men när dom försöker styra Bentley på det här viset så kan jag fan inte låta bli... Kommer iallafall ha barnen nu till 95%, tack gode gud... Eftersom dom knappt träffar björn under pappaveckorna är det bara dumt att dom är där.. Sen är det allmänt rörigt känslomässigt iaf, Känns som jag inte riktigt vet vart jag har människor omkring mig. Det är så mycket konstigt som händer över lag.. Colin fyllde 3 år förra veckan, vilken jäkla jobbig dag... Att man inte ens kan få glädjas på sin minsta pojkes födelsedag.. Utan få gå till en grav och tända ljus.. Fått hört i hela mitt liv att tiden läker alla sår.. Men vissa saker kan inte ens en oändlighet läka.. Och den som inte förlorat barn själv kan aldrig någonsin föreställa sig den sorgen man bär livet ut. Nej, att tiden läker alla sår är skitsnack.. Och blir sagda av människor som aldrig haft riktigt stora problem.. Om en vecka är det dags att essie ska få valpar, 4 styckna! :D Älskade lilla tjej, Så nu hoppas vi på en fin brindle tik :) Det får isf bli min julklapp i år ! NEj , nu har jag beklagat mig klart.. :)

ett steg framåt , två steg bakåt..

Har en period i livet där de känns som jag inte kommer någonvart, allting känns som man tar ett steg fram och två tillbaka.. Lite bittert tänkande kanske.. I morgon kommer Björn och hämtar barnen och ska ha dom i en hel vecka, känns väl inte allt för bra.. Aldrig vart i från dom så länge sen känner jag att jag tappat respekten totalt för den mannen. Han har sjunkit lägre än någon annan jag känner! Jag har inte heller vart den snällaste, men har aldrig vart elak emot barnen pga att jag är arg på honom, skulle aldrig falla mig in.. och anledningen till att han är arg är för att jag träffat någon annan, som jag inte ens är tillsammans med, utan bara umgås. och han får det till att jag enbart gör det för att jävlas mot honom, hur svårt är de att förstå, DET HANDLAR INTE OM DIG ? Det är den sista människan i världen som det handlar om.. Sen att när han ska ha barnen kommer han ha sin mamma och syster som barnvakt till 90%, Så när dom inte är hos mig blir dom uppfostrade av en människa som jag anser inte har rätt syn på livet och på hur man uppfostrar barn. Hon är jätte bra med barnen så, men jag vill inte att hon ska uppfostra dom för de.. Känns jäkligt irriterande. Nej usch, så mycket tankar, kommer gråta som en galning i morgon när dom åker.. dom är ju min familj, min vardag, min trygghet! Det enda som känns rätt just nu är att vara med dom. Märker ju själv att jag är kaos inuti, skällde ut dagis personalen vilket jag aldrig skulle ha modet till att göra annars, även om jag ansåg då och nu att dom har fel. Jag är konflikt rädd och vill helst ha lugn och ro, men nu har de vart så mycket dramatik så jag känner inte ens igen mig längre. Och tilliten för folk är verkligen på noll, kan verkligen inte lita på någon till 100% , de är ett problem som iofs ligger hos mig, men ändå ger folk mig anledning att tvivla. den kombinationen är inte direkt kung.. Och jag saknar våran lilla pojke, nå så oerhört! Att ens hjärtat orkade slå den dagen hans slutade.. att man kan fortsätta andas, gå och ens bara vara. Varje jäkla andetag utan han gör ont. Folk tror att man går vidare, men de gör man aldrig, man fastnar på något vis i den här fällan, för hur det än är så fattas det en del av mig, en del av vår familj. Sen att bli kallas stark, Det är nog det värsta jag vet! Vad då stark ? jag förlorade ett barn och jag måste fortsätta vidare för han har nu 3 syskon! Det är inte att vara stark, man måste försöka vara de. men det är inget jag valt att bli, eller valt att vara! och hela tiden sitter rädslan i att förlora någon av dom andra tre, Nea satte i halsen i dag, och jag kände samma panik som när jag hittade colin död. Den första tanken var ; nu är det kört. Att leva dag ut och dag in och tro att ngt barn på något sätt ska försvinna är inte kul, det tar jäkligt mycket på krafterna. Det är det enda jag orkar bry mig om just nu. satt och kollade igenom gamla kort för någon vecka sedan, hittade videon där Björn och Robin bar in kistan i kyrkan, de va den sista bilturen med vår ängel.. Att lägga in sitt barn i en vit kista i skuffen känns inte riktigt rätt.. Jag ångrar nu att jag inte gjorde mer för vår kille.. Vi kände ju att de va något fel och vela bli inskrivna igen, men allt dom såg , såg normalt ut.. Om vi stod på oss lite mer, hade det vart annorlunda ? Hade han funnits då? vet ju att jag inte dödade honom, men skuldkänslorna får man leva med. Det tär på en dag ut och dag in.. att sitta med sin son i famnen efter han dödförklarats och känna hur han blir kallare, han blir blekare och blå om läpparna.. Och alla stick märken efter medicin vid återupplivningen. Ser de där rummet hela tiden.. Alla läkare som kämpar med vår Colin, sköterskorna som hade hand om honom hade tårarna rinnande för kinderna. Och den där jäkla läkaren som stod och räknade minuterna, helt iskallt. Prästen som skulle komma och kramas, hon sa att vi borde vara med, föräldrars närvaro kan göra mycket. Det första läkaren sa var : Det här ser inte så ljust ut... Jag vet ju att dom gjorde allt dom kunde.. Men det känns så jäkla lite.. Det var vår son.. det är vår son.. Jag förstår inte fortfarande hur man orkar.. Hur fan kan man fortsätta leva? Det var ju andrea som hittade honom först.. " mamma , bebis är kall.. " Och jag lyfter upp hans livlösa kropp.. Skriker på björns syster att hon ska ringa 112, medans jag gör hlr, Gjorde helt fel först, det blev kaos i huvudet. Ambulansen var där på 10 min, men ändå kändes det som en hel evighet, när dom kom så släppte jag bara allt och domtog honom och sprang.. Sen lugna Andrea, jag fattade redan då att det var kört, men sånt här händer ju inte, och det skulle aldrig hända mig.. inte oss, inte vår familj.. Jag är verkligen glad för dom 2 månader vi fick, men det känns så fattigt, varför skulle han orka kämpa dom 2 månaderna när de var som mest kritiskt? Han var så jäkla stark! Varför han? Har insett på jobbet osv att när dom frågar om hur många barn man har så blir jag tveksam, Men varför är jag de? Han är ju min.. Det är bara drygt , för jag låtsas som att han finns, säger åldern han skulle vart i.. För jag klarar inte av att säga att han är död.. Nej jag har 4 barn, bara det att jag får bara se 2 växa upp.. för att byta samtalsämne helt, Var hundvakt i helgen till Essie´s dotter, sjukt underbar hund! Verkligen en mini kopia av ess! Och inser att en till chihuahua blir de tids nog.. kanske en av Essie´s nästa kull.. Vore toppen! Nej, lägga sig kanske.. Känns som tankarna inte kommer så mycket längre än så här... :) / Emelie

älskade lilla vän, vad mamma saknar dig.. dina syskon med.. Varje dag finns du med i våra tankar !

Allt om Colin..

Colin är den enda av våra barn som faktiskt va lite planerat.. Eller planerad, vi pratade om ett till.. Och ganska snabbt kom plusset, och lyckligare än någonsin blev jag iaf! Vi hade Andrea och Bentley, sen skulle vi få en till liten! Kunde det bli bättre? för just för stunden var allt mellan mig och Björn underbart. Och vad folk än säger eller tror så älskade jag Björn, Eller älskar! För han har gett mig det bästa som finns. Och utan han skulle inte dom vara dom som dom är i dag.. Aja, lyckan blev kort, jag och Björn blev osams ännu en gång.. Ganska vanligt, Jäkligt dumt att skaffa barn när man inte vet vart man har varann och kan lita på varann til l00%. Men jag är verkligen så jäkla blåögd, Har alltid trott det bästa om människor. Och det jag känner för barnen trodde jag alla föräldrar kände.. Tänker inte säga att jag är världens bästa mamma, För det vet jag att jag inte är! Och gjort miljoner med fel ! Men jag vill lära mig av dom. Jag vill vara den bästa mamman, men det är inte så jäkla lätt. Man gör allt man kan och försöker få hjälp med det man har svårt för. Aja, Björn stack iaf, Sen i Augusti-11 Fick jag stört blödningar och fruktansvärd smärta, vilket alla kan förstå att missfall är väl det som brukar vara. Hade " bara" gått 3 månader.. Men ändå släppt rädslan att det skulle vara något. kan känna paniken även i dag, det var ju min bebis, en till "andrea" eller "Bent". Hade funderat på namn, hade börjat kolla lägenhet , köpt första bodyn, Allt sånt som man brukar vilja planera. Åkte iaf upp till sjukhuset i samråd med 1177, då dom ändå vela veta så fostret "kom ut " som det skulle.. Bad mamma ringa Björn, jag vela bara upp till sjukhuset och få de "överstökat" .. Tänkte att han skulle komma dit istället.. jag vela ha han där.. Han va ju pappan.. Jag satt i 3 timmar väntandes. Men ingen Björn dök upp.. Fick dessutom reda på senare att mamma fick tag på honom i princip samtidigt som jag åkte upp, Men jag var inte tillräckligt viktig att komma dit för.. Ringde Ewelina trots att vi vart osams fanns ingen tvekan att hon skulle komma.. Tror sammanlagt att vi va där i 6 timmar tills jag fick komma in , och där på skärmen fick jag se ett pickande litet hjärta.. Jag fick se vår son, vår Colin för första gången.. och han levde! Läkaren berättade att moderkakan satt väldigt långt ner, och ju mer livmodern växte så slets de i den och den hade börjat släppa på en kant. så jag skulle ta det lite lugnt, men att det antaglligen inte var någon fara och att ju mer graviditetn fortskred så skulle den antalgigen flyttas med upp. För just nu satt den för livmoderhalsen. Aldrig vart så glad i hela mitt liv, men ändå så besviken att jag fått sett bebis för första gången själv, utan Björn. Jag hörde inte av mig till Björn för att berätta att det inte var ett missfall. utan jag väntade ut honom.. Visst, folk kan tycka att jag var en fitta, men det är ett val jag får leva med och faktiskt inte ångrar överhuvudtaget. Jag slutade iaf inte blöda, utan blödde konstant och dom insåg efter ytterligare 2 månader att moderkakan satt för, och att den höll på att släppa, så jag skulle ta de lugnt, vara stilla, och absolut inte lyfta.. Kan ju säga att det var det sista jag gjorde.. Jag hade ju 2 barn att bry mig om, utan en närvarande pappa . Björn ringde iofs en kväll sent i september. eller natt rättare sagt. Jag insåg att han var full och svarade inte.. Det slutade med att han trakaserade både min mamma och lillebror för att få tag på mig. och om jag inte svarade så skulle han köra ihjäl sig.. Att han ens hade mage att lägga de ansvaret på mig, Så bestämde mig iaf för att träffa honom utanför mamma, Och rätt som jag hade kom han stapplandes. Han hade alltså inte hört av sig till mig sen i början av juli. Pch visste inte ens om jag var gravid längre eller inte.. För det hade han inte tyckt vart väsentligt nog tagit reda på . Aja, pga lite omständigheter och att Björ n inte var närvarande och kunde hjälpa mig med barnen, ( Han vela alltså inte ) så fick vi flytta upp till en gammal bekant i Leksand. Trots att det var fara för både mig och Barnet i magen, för skulle moderkakan lossna sa dom att bebisen garanterat inte skulle klara sig och det kunde dessutom vara livshotande även för mig. Men för Andrea och Bentley´s skulle var jag så illa tvungen att vara där.. Vi var där i en månad, Tills jag var i 6 månaden.. Då vela jag hem.. Jag blödde mer, och jag kände mig inte bekväm där längre.. Så sagt och gjort flyttade vi hem.. Tror jag hann vara hemma 4 dagar innan jag fick känningar.. Det kom massa gammalt koagel och dom sa att antagligen hade jag börjat öppna mig, och var tvungen att åka in.. Barnen fick vara med mamma medan jag åkte till förlossningen. 4 Cm var jag öppen, Jag var i V.27+5. Han skulle alltså bli extremt prematur om dom inte fick stopp på förlossningen.. Dom gav mig medicin som skulle påskynda hans lungutveckling, Den skulle ges med 1 dags mellanrum. Fick första direkt på kvällen. Och där låg jag, fick kateter eftersom jag inte ens fick gå på Toan. Vet inte om jag förstod faran, För mig eller Colin.. Jag låg där och sov mest. mamam kom och hälsa på iaf. Så jag hade lite sällskap! Även här struntade jag i Björn. Han visste på omvägar hur allvarlig situationen var men hade inte hört av sig sen i September. Det här va den 22 november. Tänkte att brydde han sig inte mer än så vela jag inte ha med han heller.. den 24 november hade jag massa sammandragningar. Trodde mest det var för att jag va orolig.. Men dom kollade, 6 cm öppen.. Det gick inte att stoppa längre, Colins fot var påväg ut, Och eftersom han låg i säte, samt att dom inte hade den blekaste aning om hur moderkakan låg beslutade dom sig för akut kejsarsnitt... Det var nog inte förrän då jag insåg hur allvarligt det var.. Jag var gravid i V.28+0.. Han är extrem prematur, han skulle få ligga i kuvös, med andnings hjälp, det var dubbelt med läkare, sköterskor, barnskötare, undersköterskor, narkos läkare, ja allt, och informationen snurrade runt, alla försökte få mig att förstå allt, försökte förklara varenda steg.. På mindre en än timme från de att beslutet togs så hörde jag min kille skrika, 15:24 kom en liten kille på 1448 gram och 37 cm lång.. Han skrek för fulla muggar, vilket inte är så vanligt när dom är så små, att dom har den kraften och orken.. Men min starka kille , vilken jäkla kämpe.. Hann se han 2 sekunder innan dom sprang i väg.. det enda jag kommer i håg va att jag sa åt mamma att inte vika i från hans sida tills jag kom... det uppvaket är de längsta någonsin.. Jag tvingade mig upp och trots kejsarsnitt gick jag ner till 33:an, Var tydligen inte heller så vanligt att man var uppe så tidigt.. ( Var jag inte med Nea heller.. ) Men där kan man se skillnaden,, vad man gör för sina barn, och han behövde mig.. Få känna min röst. mina hjärtslag och jag kan garantera att jag behövde honom MINST lika mycket.. Att se han är de sjukaste i mitt liv, det mest underbara.. den lilla varelsen var min, han var så stark! dom hade gjort en viktuppskattning på att han skulle väga 1000gr. Sen kommer "klumpen" ut och väger nästan ett halvt kilo mer.. Vilket gör mkt på en sån liten kropp.. Jag kanske tjatar mycket om Colin, vissa kanske ser de som att mina andra barn lever i skuggan av sin bror.. Men så är det verkligen inte, Dom kan jag vara med , uppleva saker med.. vilket jag aldrig får göra med Colin.. Skrivandet är allt jag har, Och minnena.. Han är mitt allt, jag älskar han likaa mycket som dom andra.. kommer alltid att göra.. Thats it.