Allt om Colin..

Colin är den enda av våra barn som faktiskt va lite planerat.. Eller planerad, vi pratade om ett till.. Och ganska snabbt kom plusset, och lyckligare än någonsin blev jag iaf! Vi hade Andrea och Bentley, sen skulle vi få en till liten! Kunde det bli bättre? för just för stunden var allt mellan mig och Björn underbart. Och vad folk än säger eller tror så älskade jag Björn, Eller älskar! För han har gett mig det bästa som finns. Och utan han skulle inte dom vara dom som dom är i dag.. Aja, lyckan blev kort, jag och Björn blev osams ännu en gång.. Ganska vanligt, Jäkligt dumt att skaffa barn när man inte vet vart man har varann och kan lita på varann til l00%. Men jag är verkligen så jäkla blåögd, Har alltid trott det bästa om människor. Och det jag känner för barnen trodde jag alla föräldrar kände.. Tänker inte säga att jag är världens bästa mamma, För det vet jag att jag inte är! Och gjort miljoner med fel ! Men jag vill lära mig av dom. Jag vill vara den bästa mamman, men det är inte så jäkla lätt. Man gör allt man kan och försöker få hjälp med det man har svårt för. Aja, Björn stack iaf, Sen i Augusti-11 Fick jag stört blödningar och fruktansvärd smärta, vilket alla kan förstå att missfall är väl det som brukar vara. Hade " bara" gått 3 månader.. Men ändå släppt rädslan att det skulle vara något. kan känna paniken även i dag, det var ju min bebis, en till "andrea" eller "Bent". Hade funderat på namn, hade börjat kolla lägenhet , köpt första bodyn, Allt sånt som man brukar vilja planera. Åkte iaf upp till sjukhuset i samråd med 1177, då dom ändå vela veta så fostret "kom ut " som det skulle.. Bad mamma ringa Björn, jag vela bara upp till sjukhuset och få de "överstökat" .. Tänkte att han skulle komma dit istället.. jag vela ha han där.. Han va ju pappan.. Jag satt i 3 timmar väntandes. Men ingen Björn dök upp.. Fick dessutom reda på senare att mamma fick tag på honom i princip samtidigt som jag åkte upp, Men jag var inte tillräckligt viktig att komma dit för.. Ringde Ewelina trots att vi vart osams fanns ingen tvekan att hon skulle komma.. Tror sammanlagt att vi va där i 6 timmar tills jag fick komma in , och där på skärmen fick jag se ett pickande litet hjärta.. Jag fick se vår son, vår Colin för första gången.. och han levde! Läkaren berättade att moderkakan satt väldigt långt ner, och ju mer livmodern växte så slets de i den och den hade börjat släppa på en kant. så jag skulle ta det lite lugnt, men att det antaglligen inte var någon fara och att ju mer graviditetn fortskred så skulle den antalgigen flyttas med upp. För just nu satt den för livmoderhalsen. Aldrig vart så glad i hela mitt liv, men ändå så besviken att jag fått sett bebis för första gången själv, utan Björn. Jag hörde inte av mig till Björn för att berätta att det inte var ett missfall. utan jag väntade ut honom.. Visst, folk kan tycka att jag var en fitta, men det är ett val jag får leva med och faktiskt inte ångrar överhuvudtaget. Jag slutade iaf inte blöda, utan blödde konstant och dom insåg efter ytterligare 2 månader att moderkakan satt för, och att den höll på att släppa, så jag skulle ta de lugnt, vara stilla, och absolut inte lyfta.. Kan ju säga att det var det sista jag gjorde.. Jag hade ju 2 barn att bry mig om, utan en närvarande pappa . Björn ringde iofs en kväll sent i september. eller natt rättare sagt. Jag insåg att han var full och svarade inte.. Det slutade med att han trakaserade både min mamma och lillebror för att få tag på mig. och om jag inte svarade så skulle han köra ihjäl sig.. Att han ens hade mage att lägga de ansvaret på mig, Så bestämde mig iaf för att träffa honom utanför mamma, Och rätt som jag hade kom han stapplandes. Han hade alltså inte hört av sig till mig sen i början av juli. Pch visste inte ens om jag var gravid längre eller inte.. För det hade han inte tyckt vart väsentligt nog tagit reda på . Aja, pga lite omständigheter och att Björ n inte var närvarande och kunde hjälpa mig med barnen, ( Han vela alltså inte ) så fick vi flytta upp till en gammal bekant i Leksand. Trots att det var fara för både mig och Barnet i magen, för skulle moderkakan lossna sa dom att bebisen garanterat inte skulle klara sig och det kunde dessutom vara livshotande även för mig. Men för Andrea och Bentley´s skulle var jag så illa tvungen att vara där.. Vi var där i en månad, Tills jag var i 6 månaden.. Då vela jag hem.. Jag blödde mer, och jag kände mig inte bekväm där längre.. Så sagt och gjort flyttade vi hem.. Tror jag hann vara hemma 4 dagar innan jag fick känningar.. Det kom massa gammalt koagel och dom sa att antagligen hade jag börjat öppna mig, och var tvungen att åka in.. Barnen fick vara med mamma medan jag åkte till förlossningen. 4 Cm var jag öppen, Jag var i V.27+5. Han skulle alltså bli extremt prematur om dom inte fick stopp på förlossningen.. Dom gav mig medicin som skulle påskynda hans lungutveckling, Den skulle ges med 1 dags mellanrum. Fick första direkt på kvällen. Och där låg jag, fick kateter eftersom jag inte ens fick gå på Toan. Vet inte om jag förstod faran, För mig eller Colin.. Jag låg där och sov mest. mamam kom och hälsa på iaf. Så jag hade lite sällskap! Även här struntade jag i Björn. Han visste på omvägar hur allvarlig situationen var men hade inte hört av sig sen i September. Det här va den 22 november. Tänkte att brydde han sig inte mer än så vela jag inte ha med han heller.. den 24 november hade jag massa sammandragningar. Trodde mest det var för att jag va orolig.. Men dom kollade, 6 cm öppen.. Det gick inte att stoppa längre, Colins fot var påväg ut, Och eftersom han låg i säte, samt att dom inte hade den blekaste aning om hur moderkakan låg beslutade dom sig för akut kejsarsnitt... Det var nog inte förrän då jag insåg hur allvarligt det var.. Jag var gravid i V.28+0.. Han är extrem prematur, han skulle få ligga i kuvös, med andnings hjälp, det var dubbelt med läkare, sköterskor, barnskötare, undersköterskor, narkos läkare, ja allt, och informationen snurrade runt, alla försökte få mig att förstå allt, försökte förklara varenda steg.. På mindre en än timme från de att beslutet togs så hörde jag min kille skrika, 15:24 kom en liten kille på 1448 gram och 37 cm lång.. Han skrek för fulla muggar, vilket inte är så vanligt när dom är så små, att dom har den kraften och orken.. Men min starka kille , vilken jäkla kämpe.. Hann se han 2 sekunder innan dom sprang i väg.. det enda jag kommer i håg va att jag sa åt mamma att inte vika i från hans sida tills jag kom... det uppvaket är de längsta någonsin.. Jag tvingade mig upp och trots kejsarsnitt gick jag ner till 33:an, Var tydligen inte heller så vanligt att man var uppe så tidigt.. ( Var jag inte med Nea heller.. ) Men där kan man se skillnaden,, vad man gör för sina barn, och han behövde mig.. Få känna min röst. mina hjärtslag och jag kan garantera att jag behövde honom MINST lika mycket.. Att se han är de sjukaste i mitt liv, det mest underbara.. den lilla varelsen var min, han var så stark! dom hade gjort en viktuppskattning på att han skulle väga 1000gr. Sen kommer "klumpen" ut och väger nästan ett halvt kilo mer.. Vilket gör mkt på en sån liten kropp.. Jag kanske tjatar mycket om Colin, vissa kanske ser de som att mina andra barn lever i skuggan av sin bror.. Men så är det verkligen inte, Dom kan jag vara med , uppleva saker med.. vilket jag aldrig får göra med Colin.. Skrivandet är allt jag har, Och minnena.. Han är mitt allt, jag älskar han likaa mycket som dom andra.. kommer alltid att göra.. Thats it.