Mycket tankar och en jävla mycket irritation..

Så jävla mycket tankar om det mesta nu.. Kul att min 4 åriga son kommer hem i från sin pappa och farmor i går och berättade att dom sa till honom att han inte ska ha nagellack, För sånt har inte pojkar. Seriöst, HAN ÄR 4 ÅR ? Han har två systrar som älskar allt som har med "tjej" grejer att göra, är det så konstigt att han vill vara lika dom ? Sen få höra av Björn att jag kommer göra honom till bög ? Som att det spelar så stor roll, skulle Bentley vilja ha klänning eller liknande skulle han få det med! Tror mer Björns bögfobi kommer spela in än att vår lilla pojke får klä sig i vad han vill eller ha rosa nagellack. Oftast orkar jag inte ens bli arg på Björn längre, men när dom försöker styra Bentley på det här viset så kan jag fan inte låta bli... Kommer iallafall ha barnen nu till 95%, tack gode gud... Eftersom dom knappt träffar björn under pappaveckorna är det bara dumt att dom är där.. Sen är det allmänt rörigt känslomässigt iaf, Känns som jag inte riktigt vet vart jag har människor omkring mig. Det är så mycket konstigt som händer över lag.. Colin fyllde 3 år förra veckan, vilken jäkla jobbig dag... Att man inte ens kan få glädjas på sin minsta pojkes födelsedag.. Utan få gå till en grav och tända ljus.. Fått hört i hela mitt liv att tiden läker alla sår.. Men vissa saker kan inte ens en oändlighet läka.. Och den som inte förlorat barn själv kan aldrig någonsin föreställa sig den sorgen man bär livet ut. Nej, att tiden läker alla sår är skitsnack.. Och blir sagda av människor som aldrig haft riktigt stora problem.. Om en vecka är det dags att essie ska få valpar, 4 styckna! :D Älskade lilla tjej, Så nu hoppas vi på en fin brindle tik :) Det får isf bli min julklapp i år ! NEj , nu har jag beklagat mig klart.. :)

ett steg framåt , två steg bakåt..

Har en period i livet där de känns som jag inte kommer någonvart, allting känns som man tar ett steg fram och två tillbaka.. Lite bittert tänkande kanske.. I morgon kommer Björn och hämtar barnen och ska ha dom i en hel vecka, känns väl inte allt för bra.. Aldrig vart i från dom så länge sen känner jag att jag tappat respekten totalt för den mannen. Han har sjunkit lägre än någon annan jag känner! Jag har inte heller vart den snällaste, men har aldrig vart elak emot barnen pga att jag är arg på honom, skulle aldrig falla mig in.. och anledningen till att han är arg är för att jag träffat någon annan, som jag inte ens är tillsammans med, utan bara umgås. och han får det till att jag enbart gör det för att jävlas mot honom, hur svårt är de att förstå, DET HANDLAR INTE OM DIG ? Det är den sista människan i världen som det handlar om.. Sen att när han ska ha barnen kommer han ha sin mamma och syster som barnvakt till 90%, Så när dom inte är hos mig blir dom uppfostrade av en människa som jag anser inte har rätt syn på livet och på hur man uppfostrar barn. Hon är jätte bra med barnen så, men jag vill inte att hon ska uppfostra dom för de.. Känns jäkligt irriterande. Nej usch, så mycket tankar, kommer gråta som en galning i morgon när dom åker.. dom är ju min familj, min vardag, min trygghet! Det enda som känns rätt just nu är att vara med dom. Märker ju själv att jag är kaos inuti, skällde ut dagis personalen vilket jag aldrig skulle ha modet till att göra annars, även om jag ansåg då och nu att dom har fel. Jag är konflikt rädd och vill helst ha lugn och ro, men nu har de vart så mycket dramatik så jag känner inte ens igen mig längre. Och tilliten för folk är verkligen på noll, kan verkligen inte lita på någon till 100% , de är ett problem som iofs ligger hos mig, men ändå ger folk mig anledning att tvivla. den kombinationen är inte direkt kung.. Och jag saknar våran lilla pojke, nå så oerhört! Att ens hjärtat orkade slå den dagen hans slutade.. att man kan fortsätta andas, gå och ens bara vara. Varje jäkla andetag utan han gör ont. Folk tror att man går vidare, men de gör man aldrig, man fastnar på något vis i den här fällan, för hur det än är så fattas det en del av mig, en del av vår familj. Sen att bli kallas stark, Det är nog det värsta jag vet! Vad då stark ? jag förlorade ett barn och jag måste fortsätta vidare för han har nu 3 syskon! Det är inte att vara stark, man måste försöka vara de. men det är inget jag valt att bli, eller valt att vara! och hela tiden sitter rädslan i att förlora någon av dom andra tre, Nea satte i halsen i dag, och jag kände samma panik som när jag hittade colin död. Den första tanken var ; nu är det kört. Att leva dag ut och dag in och tro att ngt barn på något sätt ska försvinna är inte kul, det tar jäkligt mycket på krafterna. Det är det enda jag orkar bry mig om just nu. satt och kollade igenom gamla kort för någon vecka sedan, hittade videon där Björn och Robin bar in kistan i kyrkan, de va den sista bilturen med vår ängel.. Att lägga in sitt barn i en vit kista i skuffen känns inte riktigt rätt.. Jag ångrar nu att jag inte gjorde mer för vår kille.. Vi kände ju att de va något fel och vela bli inskrivna igen, men allt dom såg , såg normalt ut.. Om vi stod på oss lite mer, hade det vart annorlunda ? Hade han funnits då? vet ju att jag inte dödade honom, men skuldkänslorna får man leva med. Det tär på en dag ut och dag in.. att sitta med sin son i famnen efter han dödförklarats och känna hur han blir kallare, han blir blekare och blå om läpparna.. Och alla stick märken efter medicin vid återupplivningen. Ser de där rummet hela tiden.. Alla läkare som kämpar med vår Colin, sköterskorna som hade hand om honom hade tårarna rinnande för kinderna. Och den där jäkla läkaren som stod och räknade minuterna, helt iskallt. Prästen som skulle komma och kramas, hon sa att vi borde vara med, föräldrars närvaro kan göra mycket. Det första läkaren sa var : Det här ser inte så ljust ut... Jag vet ju att dom gjorde allt dom kunde.. Men det känns så jäkla lite.. Det var vår son.. det är vår son.. Jag förstår inte fortfarande hur man orkar.. Hur fan kan man fortsätta leva? Det var ju andrea som hittade honom först.. " mamma , bebis är kall.. " Och jag lyfter upp hans livlösa kropp.. Skriker på björns syster att hon ska ringa 112, medans jag gör hlr, Gjorde helt fel först, det blev kaos i huvudet. Ambulansen var där på 10 min, men ändå kändes det som en hel evighet, när dom kom så släppte jag bara allt och domtog honom och sprang.. Sen lugna Andrea, jag fattade redan då att det var kört, men sånt här händer ju inte, och det skulle aldrig hända mig.. inte oss, inte vår familj.. Jag är verkligen glad för dom 2 månader vi fick, men det känns så fattigt, varför skulle han orka kämpa dom 2 månaderna när de var som mest kritiskt? Han var så jäkla stark! Varför han? Har insett på jobbet osv att när dom frågar om hur många barn man har så blir jag tveksam, Men varför är jag de? Han är ju min.. Det är bara drygt , för jag låtsas som att han finns, säger åldern han skulle vart i.. För jag klarar inte av att säga att han är död.. Nej jag har 4 barn, bara det att jag får bara se 2 växa upp.. för att byta samtalsämne helt, Var hundvakt i helgen till Essie´s dotter, sjukt underbar hund! Verkligen en mini kopia av ess! Och inser att en till chihuahua blir de tids nog.. kanske en av Essie´s nästa kull.. Vore toppen! Nej, lägga sig kanske.. Känns som tankarna inte kommer så mycket längre än så här... :) / Emelie

älskade lilla vän, vad mamma saknar dig.. dina syskon med.. Varje dag finns du med i våra tankar !

Allt om Colin..

Colin är den enda av våra barn som faktiskt va lite planerat.. Eller planerad, vi pratade om ett till.. Och ganska snabbt kom plusset, och lyckligare än någonsin blev jag iaf! Vi hade Andrea och Bentley, sen skulle vi få en till liten! Kunde det bli bättre? för just för stunden var allt mellan mig och Björn underbart. Och vad folk än säger eller tror så älskade jag Björn, Eller älskar! För han har gett mig det bästa som finns. Och utan han skulle inte dom vara dom som dom är i dag.. Aja, lyckan blev kort, jag och Björn blev osams ännu en gång.. Ganska vanligt, Jäkligt dumt att skaffa barn när man inte vet vart man har varann och kan lita på varann til l00%. Men jag är verkligen så jäkla blåögd, Har alltid trott det bästa om människor. Och det jag känner för barnen trodde jag alla föräldrar kände.. Tänker inte säga att jag är världens bästa mamma, För det vet jag att jag inte är! Och gjort miljoner med fel ! Men jag vill lära mig av dom. Jag vill vara den bästa mamman, men det är inte så jäkla lätt. Man gör allt man kan och försöker få hjälp med det man har svårt för. Aja, Björn stack iaf, Sen i Augusti-11 Fick jag stört blödningar och fruktansvärd smärta, vilket alla kan förstå att missfall är väl det som brukar vara. Hade " bara" gått 3 månader.. Men ändå släppt rädslan att det skulle vara något. kan känna paniken även i dag, det var ju min bebis, en till "andrea" eller "Bent". Hade funderat på namn, hade börjat kolla lägenhet , köpt första bodyn, Allt sånt som man brukar vilja planera. Åkte iaf upp till sjukhuset i samråd med 1177, då dom ändå vela veta så fostret "kom ut " som det skulle.. Bad mamma ringa Björn, jag vela bara upp till sjukhuset och få de "överstökat" .. Tänkte att han skulle komma dit istället.. jag vela ha han där.. Han va ju pappan.. Jag satt i 3 timmar väntandes. Men ingen Björn dök upp.. Fick dessutom reda på senare att mamma fick tag på honom i princip samtidigt som jag åkte upp, Men jag var inte tillräckligt viktig att komma dit för.. Ringde Ewelina trots att vi vart osams fanns ingen tvekan att hon skulle komma.. Tror sammanlagt att vi va där i 6 timmar tills jag fick komma in , och där på skärmen fick jag se ett pickande litet hjärta.. Jag fick se vår son, vår Colin för första gången.. och han levde! Läkaren berättade att moderkakan satt väldigt långt ner, och ju mer livmodern växte så slets de i den och den hade börjat släppa på en kant. så jag skulle ta det lite lugnt, men att det antaglligen inte var någon fara och att ju mer graviditetn fortskred så skulle den antalgigen flyttas med upp. För just nu satt den för livmoderhalsen. Aldrig vart så glad i hela mitt liv, men ändå så besviken att jag fått sett bebis för första gången själv, utan Björn. Jag hörde inte av mig till Björn för att berätta att det inte var ett missfall. utan jag väntade ut honom.. Visst, folk kan tycka att jag var en fitta, men det är ett val jag får leva med och faktiskt inte ångrar överhuvudtaget. Jag slutade iaf inte blöda, utan blödde konstant och dom insåg efter ytterligare 2 månader att moderkakan satt för, och att den höll på att släppa, så jag skulle ta de lugnt, vara stilla, och absolut inte lyfta.. Kan ju säga att det var det sista jag gjorde.. Jag hade ju 2 barn att bry mig om, utan en närvarande pappa . Björn ringde iofs en kväll sent i september. eller natt rättare sagt. Jag insåg att han var full och svarade inte.. Det slutade med att han trakaserade både min mamma och lillebror för att få tag på mig. och om jag inte svarade så skulle han köra ihjäl sig.. Att han ens hade mage att lägga de ansvaret på mig, Så bestämde mig iaf för att träffa honom utanför mamma, Och rätt som jag hade kom han stapplandes. Han hade alltså inte hört av sig till mig sen i början av juli. Pch visste inte ens om jag var gravid längre eller inte.. För det hade han inte tyckt vart väsentligt nog tagit reda på . Aja, pga lite omständigheter och att Björ n inte var närvarande och kunde hjälpa mig med barnen, ( Han vela alltså inte ) så fick vi flytta upp till en gammal bekant i Leksand. Trots att det var fara för både mig och Barnet i magen, för skulle moderkakan lossna sa dom att bebisen garanterat inte skulle klara sig och det kunde dessutom vara livshotande även för mig. Men för Andrea och Bentley´s skulle var jag så illa tvungen att vara där.. Vi var där i en månad, Tills jag var i 6 månaden.. Då vela jag hem.. Jag blödde mer, och jag kände mig inte bekväm där längre.. Så sagt och gjort flyttade vi hem.. Tror jag hann vara hemma 4 dagar innan jag fick känningar.. Det kom massa gammalt koagel och dom sa att antagligen hade jag börjat öppna mig, och var tvungen att åka in.. Barnen fick vara med mamma medan jag åkte till förlossningen. 4 Cm var jag öppen, Jag var i V.27+5. Han skulle alltså bli extremt prematur om dom inte fick stopp på förlossningen.. Dom gav mig medicin som skulle påskynda hans lungutveckling, Den skulle ges med 1 dags mellanrum. Fick första direkt på kvällen. Och där låg jag, fick kateter eftersom jag inte ens fick gå på Toan. Vet inte om jag förstod faran, För mig eller Colin.. Jag låg där och sov mest. mamam kom och hälsa på iaf. Så jag hade lite sällskap! Även här struntade jag i Björn. Han visste på omvägar hur allvarlig situationen var men hade inte hört av sig sen i September. Det här va den 22 november. Tänkte att brydde han sig inte mer än så vela jag inte ha med han heller.. den 24 november hade jag massa sammandragningar. Trodde mest det var för att jag va orolig.. Men dom kollade, 6 cm öppen.. Det gick inte att stoppa längre, Colins fot var påväg ut, Och eftersom han låg i säte, samt att dom inte hade den blekaste aning om hur moderkakan låg beslutade dom sig för akut kejsarsnitt... Det var nog inte förrän då jag insåg hur allvarligt det var.. Jag var gravid i V.28+0.. Han är extrem prematur, han skulle få ligga i kuvös, med andnings hjälp, det var dubbelt med läkare, sköterskor, barnskötare, undersköterskor, narkos läkare, ja allt, och informationen snurrade runt, alla försökte få mig att förstå allt, försökte förklara varenda steg.. På mindre en än timme från de att beslutet togs så hörde jag min kille skrika, 15:24 kom en liten kille på 1448 gram och 37 cm lång.. Han skrek för fulla muggar, vilket inte är så vanligt när dom är så små, att dom har den kraften och orken.. Men min starka kille , vilken jäkla kämpe.. Hann se han 2 sekunder innan dom sprang i väg.. det enda jag kommer i håg va att jag sa åt mamma att inte vika i från hans sida tills jag kom... det uppvaket är de längsta någonsin.. Jag tvingade mig upp och trots kejsarsnitt gick jag ner till 33:an, Var tydligen inte heller så vanligt att man var uppe så tidigt.. ( Var jag inte med Nea heller.. ) Men där kan man se skillnaden,, vad man gör för sina barn, och han behövde mig.. Få känna min röst. mina hjärtslag och jag kan garantera att jag behövde honom MINST lika mycket.. Att se han är de sjukaste i mitt liv, det mest underbara.. den lilla varelsen var min, han var så stark! dom hade gjort en viktuppskattning på att han skulle väga 1000gr. Sen kommer "klumpen" ut och väger nästan ett halvt kilo mer.. Vilket gör mkt på en sån liten kropp.. Jag kanske tjatar mycket om Colin, vissa kanske ser de som att mina andra barn lever i skuggan av sin bror.. Men så är det verkligen inte, Dom kan jag vara med , uppleva saker med.. vilket jag aldrig får göra med Colin.. Skrivandet är allt jag har, Och minnena.. Han är mitt allt, jag älskar han likaa mycket som dom andra.. kommer alltid att göra.. Thats it.

Känns som en förändring behöver göras! Första lägenheten jag va och titta på är inte av intresse, men var och kollade på en i går, skit fin mysig! Komma i från de här och den här jävla vägen någon gång.. Kommer sakna lägenheten då det här är de enda stället som jag kan kalla Colin´s hem. Så det är verkligen ångestladdat.. Men jag vet inte.. Kommer inget mer bra här... Tagit kontakt med ungdomsviva igen, känns som det behövs.. På många olika sätt.. Då dom va en vääldigt stor del av mitt liv förut och jag trivdes som fan med henne jag hade. Jag vill verkligen må bra. Vet bara inte hur.. Och det verkar som jag sårar folk runtom.. Vissa önskar jag att aldrig hade träffat mig.. Och jag vill vara den jag egentligen är.. Jag är glad och vill människor bästa.. Ta hand om barnen på BÄSTA sätt. Så nu får jag skärpa mig.. Aja, Jag kommer må bra, jag ska se till att må bra.. Tror faktiskt man styr över sitt egna mående, Man måste bara våga be om hjälp när man behöver den.. .. Tror jag har det som krävs helt enkelt..

Gode gud vilken dag, tårar och skratt omvartannat! Är så fascinerad hur en människa kan ändras så mycket, elelr ändras man inte? har han vart så manipulativ från början? Känner mig så totalt lurad och förnedrad, Finns inte på världskartan att det är meningen att någon man älskat så sjukt mycket kan få mig att må så här. nu vill jag absolut inte prata skit, för Oavsett vad som händer så är han barnens pappa och lär acceptera varann oavsett. Tycker bara det blir jobbigt när man totalt tappat allt gott man trott på en människa. Och kräleken är som bortblåst. Men utan han så hade jag inte haft mina små <3 så allt är inte dåligt :) och vi har även haft det fruktansvärt bra. Det kanske är dags och tänka på det så man kommer vidare någon gång, Vi kan inte avsky varann när vi gjort 4 mirakel i hop<3 Jobbsamtal i dag, Ska få fast schema , helt jäkla underbart! det här jag väntat på! Och det gör mig lyckligast i världen just nu. Vill bli självständig och finna mig själv. För just nu har jag vart den mest förvirrade människan i världen.. Sen har jag sökt ny lägenhet, fyfanva skönt, hoppas baraa man får den.. Fast den ligger på 2:a våningen. Mycket irriterand.. Jag är en bottenplans människa.. :) Men kanske dags att bryta gamla mönster? Nejfyfan, nu är det sovdags, krypa ner med min älskade Bent! / Emelie

Hatar att vara en funderare.. kommit fram till att jag är en självförstörare, iaf inom förhållanden. Killar jag träffar som är "bra" anser inte jag mig själv inte vara värd. Så jag ser nästan till att sabba det innan det ens hinner blir något.. innan man får känslor och faktiskt blir sårad på riktigt. alltid dragits till såna som inte har ngt, inga framtidsplaner, ingen familj, inget egentligen att brytt sig om, och pricken över i:et är ju att dom ska ha drog/alkohol problem. Apropå alkohol, det är ju en grej jag haft som "svaghet" när jag mått dåligt. Har jag inte skärt mig i armarna har ju alkoholen vart min stora kärlek, Jag vet egentligen inte varför. Antar att det är eftersom jag hatar att prata känslor Jag har svårt för att öppna mig och faktiskt lita på folk.. Trodde verkligen jag lagt de här beteendet bakom mig, Men det visade sig komma tillbaka. Eftersom jag verkar ha svårt att ransaka mig själv så valet att välja bort alkohol helt ur mitt liv väldigt lätt. Det är inte värt det, barnen är värd mer, och jag är värd mer! I mitt liv har jag vart med om ganska mycket. tror dock det är en grej som skrämmer ganska många, och en hel del är faktiskt rätt sjukt, ibland så får jag fundera på om det är verkligt själv.. För allt kan inte hända mig. Men jorå! Allt är sant, och det är en grej jag lär bearbeta. Har valt bort de hela mitt liv, sen när älskade Colin dog vända jag bort det "onda" helt. Det blir för mycket.. Kommer all smärta och sorg på en gång tror jag inte att man överlever.. Fast det första jag lär bearbeta är ju Colin.. Han är mitt allt. Det som alltid återkommer när jag mår dåligt. Han jag tänker på dag ut och dag in. De enda som faktiskt påverkar mig varje dag. alla mina val och beslut. Men allting kan inte hända på en dag. Så får bara vara tacksam att jag inser det här nu, kanske lite sent . men bättre sen än aldrig, right? Min Förändrings lista är att få jobba heltid, Få fasta arbets tider och absolut inte som nu .jag vill vara med barnen, hitta på saker, Få dom att må så bra som dom kan! Att antingen jag eller björn ska flytta. För som det är nu mår varken han eller jag bra. Och att vi tillsammans ska kunna ha ett bra samarbete vad gäller barnen.. Jag hoppas verkligen att vi är mogna nog att göra det. Det är ju trots allt för barnens skull allt vi gör! Alkohol är skit, och ska inte finnas i mitt liv alls. Jag behöver få en människa som jag behandlat väldigt oschysst att förlåta mig . Vet inte ens hur jag ska kunna släppa han om han inte förlåter mig . Har väl egentligen inte gjort ngt förutom det vanliga, självförstörande. Men jag vet att hans liv blev mer komplicerat när jag kom in i det. Och det är inte schysst alls.. Sen om jag kommer kunna släppa han helt överhuvudtaget är ju en fråga som bara får visa sig. För som det känns just nu är verkligen mitt hjärta krossat.. Menmen, Jag vill må bra, Jag vill att människor runt omkring mig ska må bra! Ny dag nya tag helt enkelt! :) / Emelie älskadecolin, saknar dig så oerhört! Min kärlek till dig växer varje dag! Puss/ Mamma

Saknar dig ...

2 år och 3 månader utan dig.. Tiden bara går.. Får panik när jag inser att du knappt är verklig för någon annan längre, men de gör lika ont nu som då. Att du va så liten, så stark! Varför du? Varför just du ? Att komma och gå vid en kyrkogård, vid 'vår' grav det är så jäkla fel! Att lilla nea aldrig kommer få lära känna dig. Aldrig fått sett sin ena storebror! Att Andrea och Bentley pratar om dig och säger att du är i himlen, att du blev sjuk... Kan fortfarande vakna och känna samma panik som morgonen vi hittade dig död. Sen blir jag så jävla arg på mig själv som verkligen kan må dåligt över dom här ' små ' grejerna. Finns inget som kan mäta sig med sorgen efter dig... Nej , bara lite tankar och funderingar :) inget man pratar med folk om utan däremot är lätt att skriva. Saknar min lilla plutt varje sekund! <3 Mamma älskar dig Colin !

Många frågor men väldigt få svar ..

Mycket tankar, och otroligt mycket känslor, vet knappt ut eller in.. Och att jag hamnar i konstiga situationer är ju inte något ovanligt.. Trodde bara för en gångs skull att jag hittat rätt. Så bra jag mått nu dom senaste månaderna har jag inte mått på länge.. Sen innan min älskade älskade Colin! Visste inte ens att man kunde må så här bra efter de.. Men men. Livet kommer ikapp, och livet innan barnen allt det gamla kommer i kapp med stormsteg... Kanske dags Att ta tag i sig själv, tillåta sig må dåligt, börja berätta för andra vad man vill och behöver . Sen nu när jag eller Björn ska flytta, vem ska ha vad ? Vem flyttar? Hur ska vi ha barnen? Det är drygt att vara vuxen, att ta ansvar för 3 människor dag ut och dag in. Jag måste fixa de bästa för dom, att dom mår bra är prio ett i mitt liv, Alltid vart! Andrea , min älskade lilla tjej.. Så lugn och omtänksam :) bästa storasystern i hela världen! Bentley min virvelvind, finns ingen som kan hålla mig så sysselsatt, mitt älskade troll. Nea, min efterlängtade nea... Finns ingen som du! ❤️ Sen Colin, jag har vart med om dig! Så på det viset kan jag aldrig förlora dig. Jag har allt man egentligen kan önska sig.. Men känner ändå att det är något som fattas.. Jag är lycklig , men inte hel. Träffade en underbar kille, men det verkade inte riktigt funka, hoppas iaf på att man kan hålla det på kompis nivå.. Men vet inte . Tankarna finns ju där, och oavsett känns de ju som man gjorde något fel, eller fanns de ens något man kunde göra ? Aja, en erfarenhet rikare iaf :) Deppinlägg :) men ibland får de vara det...

Älskade underbara. hur ska jag gå vidatr? mitt hjärta slår för dig! du och dina syskon är mitt allt, men ska manbara"glömma" dig och bli glad för de man har? du va så liten , så stark! Älskar dig älskade Colin<3